BLÖ
Ibland måste man ta lite tid och grunna över sig själv. Det kan låta kliché, men jag tror att det är sant.
Jag har fått en del sådan tid på sistone, vilket är bra. Det är första gången jag bor ensam, man lär sig saker om sig själv. Vissa lärdomar är mer kul än andra. Jag har ju hela mitt liv trott att det var någon annan som gjorde skidbackar i osten. Men det verkar vara jag. Det är intressant att se hur driftig jag faktiskt är, medan det är mindre kul att jag faktiskt är sämst på att dammsuga.
Johanna är däremot en väldigt klok kvinna, hon berättade för mig att jag inte behöver vara duktig jämt. Det fick mig nästan att börja gråta. En grej vore kanske att börja lyssna på mina nära, och sakta ner innan jag får en hjärtinfarkt. Det är ju ändå det här som är det viktiga, livet i sig. Den tid man får och så vidare. Jag vet om det. Men, jag får så fruktansvärt dåligt samvete när jag gång på gång får höra att jag aldrig hinner träffa vänner och bekanta. Jag får höra det flera gånger i veckan. Jag tycker också att det är synd. Att det är "dåligt av oss". Att jag jämt har fullt upp. Jag mår så dåligt av det. Speciellt nu, när jag levt nästan 4 månader i kaos. Haft mina viktigaste ägodelar i en påse. Fått svälja stoltheten och åkt hem till mina föräldrar för att sova.
Jag är ledsen, det är jag verkligen, men nu ska jag försöka att tänka på mig själv. Det betyder inte att jag inte vill träffa folk eller göra saker, det betyder bara att jag inte kan må så här dåligt när jag inte hinner.
Samtidigt vill jag lägga min energi på de personer som lyfter mig i vardagen, de som alltid ställer upp för mig, de som älskar mig och fått mig att överleva. Jag vet exakt vilka de är. De som bara tar enegi ifrån mig, som spelar något slags spel, eller what so ever, tänker jag inte lägga energi på. Den relationen är helt enkelt inte värd det.
Jag har fått en del sådan tid på sistone, vilket är bra. Det är första gången jag bor ensam, man lär sig saker om sig själv. Vissa lärdomar är mer kul än andra. Jag har ju hela mitt liv trott att det var någon annan som gjorde skidbackar i osten. Men det verkar vara jag. Det är intressant att se hur driftig jag faktiskt är, medan det är mindre kul att jag faktiskt är sämst på att dammsuga.
Johanna är däremot en väldigt klok kvinna, hon berättade för mig att jag inte behöver vara duktig jämt. Det fick mig nästan att börja gråta. En grej vore kanske att börja lyssna på mina nära, och sakta ner innan jag får en hjärtinfarkt. Det är ju ändå det här som är det viktiga, livet i sig. Den tid man får och så vidare. Jag vet om det. Men, jag får så fruktansvärt dåligt samvete när jag gång på gång får höra att jag aldrig hinner träffa vänner och bekanta. Jag får höra det flera gånger i veckan. Jag tycker också att det är synd. Att det är "dåligt av oss". Att jag jämt har fullt upp. Jag mår så dåligt av det. Speciellt nu, när jag levt nästan 4 månader i kaos. Haft mina viktigaste ägodelar i en påse. Fått svälja stoltheten och åkt hem till mina föräldrar för att sova.
Jag är ledsen, det är jag verkligen, men nu ska jag försöka att tänka på mig själv. Det betyder inte att jag inte vill träffa folk eller göra saker, det betyder bara att jag inte kan må så här dåligt när jag inte hinner.
Samtidigt vill jag lägga min energi på de personer som lyfter mig i vardagen, de som alltid ställer upp för mig, de som älskar mig och fått mig att överleva. Jag vet exakt vilka de är. De som bara tar enegi ifrån mig, som spelar något slags spel, eller what so ever, tänker jag inte lägga energi på. Den relationen är helt enkelt inte värd det.
Kommentarer
Postat av: Johanna
Du är bäst vännen!
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: