KENT
Ikväll är det Kent i Långholmsparken. Det blir min fjärde konsert med dem.
Första gången var givetvis bäst. Det var skolavslutning 2003. Jag var 14 år och hade sett fram mot konserten i flera månader. Jag skulle gå med Veronica, en tjej i paralellklassen. Det var nog min första konsert helt själv, utan vuxna.
Även om en skolavslutning är ganska kortlivad så kändes den som en evighet. När Den blomstertid hade sjungits och rekorn hade hållt sitt tal var alla fria att gå. Jag sprang hem. Jag skyndade mig så fort jag kunde. Jag skulle byta om till helvitt. Jag mötte upp Veronica och vi begav oss in till stan. Det var en riktigt het sommardag. Vi tog plats i kön. Vi förbannade oss över att vi inte tagit med vatten. Tillslut fick vi gå in. Vi sprang. Det var lång väntetid. Kunde de inte bara börja? Efter något som kändes som för evigt så började musik. Det var förbandet, en symfoniorkester. De spelade Kents låtar, mycket vackert, men suktande. Sen kom Kent på. Vilken show. De spelade allt man kunde önska. De hade konfettikanoner och ljusshow. De var bäst.
Efteråt mötte vi upp Veronicas föräldrar. Vi gick likt många andra genom humlan iklädda vitt. Några hårdrockare skrek åt oss Ni lyssnar på så jäla dålig musik! Jag blev sur. Men så här i efterhand kan jag bara le.
Första gången var givetvis bäst. Det var skolavslutning 2003. Jag var 14 år och hade sett fram mot konserten i flera månader. Jag skulle gå med Veronica, en tjej i paralellklassen. Det var nog min första konsert helt själv, utan vuxna.
Även om en skolavslutning är ganska kortlivad så kändes den som en evighet. När Den blomstertid hade sjungits och rekorn hade hållt sitt tal var alla fria att gå. Jag sprang hem. Jag skyndade mig så fort jag kunde. Jag skulle byta om till helvitt. Jag mötte upp Veronica och vi begav oss in till stan. Det var en riktigt het sommardag. Vi tog plats i kön. Vi förbannade oss över att vi inte tagit med vatten. Tillslut fick vi gå in. Vi sprang. Det var lång väntetid. Kunde de inte bara börja? Efter något som kändes som för evigt så började musik. Det var förbandet, en symfoniorkester. De spelade Kents låtar, mycket vackert, men suktande. Sen kom Kent på. Vilken show. De spelade allt man kunde önska. De hade konfettikanoner och ljusshow. De var bäst.
Efteråt mötte vi upp Veronicas föräldrar. Vi gick likt många andra genom humlan iklädda vitt. Några hårdrockare skrek åt oss Ni lyssnar på så jäla dålig musik! Jag blev sur. Men så här i efterhand kan jag bara le.
Kommentarer
Postat av: Veronica
Trackback